Jag åkte hem från Dombås med en helt annan sinnesstämning än jag åkte dit med. Det är svårt att sätta fingret på varför det inte gick så bra som jag hoppats och trott på, men det var helt klart skyttet som ställde till det för mig i helgen. Jag är väldigt nöjd med åkningen alla dagar, men det kändes i benen att det var en tuff helg. 

 

Jag har väldigt höga krav på mig själv och 1-1 i skytte på sprinten är jag långt ifrån nöjd med. Tappade fokus på ett skott i ligg och hade jag hållt ihop det i stå hade jag ändå varit nöjd med dagen, men bommade sista. Hade en riktigt bra känsla och gjorde allt för att jobba in sista skottet när tankarna kom, men misslyckades. Trots att åkningen kändes halvers (kände fredagens lopp, men det gjorde väl alla som körde den 17km) så hänger jag med bra. Jag hade önskat att jag inte startade så tidigt eller hade någon som kunde talat om för mig hur bra jag faktiskt åkte, hade behövt höra det under loppet då jag mest åkte runt och var besviken på mitt skytte. 

 

På söndagen körde jag singelmixstafett. Det blev samma sak där, åkningen fungerade bra (även om det kändes ännu mer i benen efter två dagars tävlande) men skyttet fallerade. Jag stod ganska långt bak i starten och alla var sjukt hetsiga på första varvet, så jag valde att inte stressa utan bara hålla min plats i ledet. Det var ganska mycket vind också så man tjänade mycket energi på att gå i rygg. Men det blev väldigt stora avstånd redan på första varvet, tror det berodde på att folk ville åka fortare än de klarade av så de försökte ta bra positioner men sen orkade de inte hänga med. När jag kom in till första ligg så tyckte jag att det blåste mindre än på inskjutningen, så jag skruvade tillbaka ett par knäpp, men bommade första skottet. Så då skrivade jag tillbaka igen och träffade resten. Men det tog tid tyvärr. Kunde åka fort på andra varvet ostört i alla fall och det blåste inte så farligt i stå. Så jag sköt snabbt och bommade tyvärr två. Men träffade extraskotten så ingen fara på taket. Åkte och växlade. Det var svårt att hänga med hur det gick, men hörde lite från speakern. Det blev stora tidsavstånd mellan lagen och med så korta varv så var det många lag som blev varvade. Jag hade växlat som femma och gick ut strax bakom femte lag ut på min andra sträcka. Kroppen svarade bra och har sett i efterhand att jag haft bäst tid eller inte varit långt efter bäst tid på alla varv utom första varvet, när jag hamnade långt bak i kön. När jag kom in till andra ligg så hängde vimpeln åt motsatt håll mot resten av dagen. Det var i stort sett vindstilla och jag skruvade tillbaka till typ noll. Slarvade bort ett skott och slarvade även bort första extraskottet. Trodde det skulle vara träff, så antar att jag var ute för tidigt. Men det blev ändrade planer och ett till extraskott. Jag tyckte jag hade en riktigt bra sinnesstämning in till sista stå, jag var i angreppsposition och ville verkligen lyckas. Men det blev helt fel. Jag vet inte om jag sköt för fort för att utnyttja att det var vindstilla igen, eller om jag bara hade helt fel fokus. Men jag lyckades bomma de tre första, innan jag träffade ett skott. Sen tog det extremt lång tid med de fyra sista skotten, jag hade ju fyra prickar kvar. Men det blev en till bom innan jag träffade alla extraskott. Så det blev en jävla straffrunda. Sjukt besviken. Men växlade ändå som fyra. Och det var sjukt svåra förhållanden med vinden som vände och hög puls som man får på singelmix osv. Så det var många som sköt straffrundor.

 

Jag är ändå sjukt besviken på mitt eget skytte. Vet inte varför det inte funkar. Nu är det i alla fall en stund till nästa tävling så har tid på mig att hitta tillbaka. Det är bara sjukt frustrerande att det svänger så från helg till helg. Men ja, det kanske är för att jag har så höga krav på mig själv att jag inte är nöjd med "ok" skytte. 

 

Det var i alla fall kul med stafett, så man får lite distans tilll sin egen prestation. Så jag lämnade skidstadion med en bättre sinnesstämning än jag kom i mål med. Och det känns bra att ha fått skriva ner alla tankar, nu känner jag mig redo att lämna den här helgen bakom mig och ordna upp mitt liv igen. För livet var allt bra innan jag förfrös ögonen i fredags alltså. Är fortfarande röd, men har inte ont i ögonen längre...

Åkningen kändes bra, jag gick kontrollerat hela vägen, men hade inte så mycket att trycka med på sista varvet tyvärr. Jag gjorde ändå ett värdigt försök, men det blev för tungt. Orkade inte ens ta sista stavtaget innan mållinjen och förlorade troligtvis 11:e platsen på det. Men men. Det var en extremt lång distans. Tror varven var 3,5km, även om första varvet är ganska mycket kortare. Och det kändes, vill jag lova. 

Efter målgång ramlade båda linserna ut och efter att ha kommit in tog det 8 minuter innan jag fick i dem igen. Nu vet jag i alla fall att det som gäller när det blir sådär är att få fram tårvätska, det fick jag till sista stå och då var prickarna som sagt runda för första gången sen jag startade. Men det känns läskigt när jag får tårar i ögonen, det känns som att linserna kan glida ut lättare då. Men det är det som gäller. 

Men imorgon ska det inte bli lika kallt. Eftersom säsongens (hittills) bästa lopp var en sprint i storm så kan jag verkligen se fram emot morgondagen. Då vill jag ta revansch! 

Det jag pratar om är såklart att få alla moment att stämma samtidigt. Igår hade jag en kropp som gjorde som jag ville, jag sköt fullt och jag hade grymt bra skidor! 

Jag hade en tydlig plan för loppet och jag lyckades genomföra den till 100%. Jag ville gå kontrollerat på tvåan och ha bra tryck på trean och över krön. Det var snöstorm så planen på skjutvallen var att skjuta säkra träffar i ligg. För att, oavsett hur mycket det blåser så kan man skruva in sig i ligg. Och kommer man igenom med noll i ligg på en blåsig tävling så kan allt hända. 

Och det lyckades jag med! På andra varvet gick jag också kontrollerat och fick dessutom en hyfsad överblick över hur jag låg till (fördelen med en liten klass). Pappa sa att jag var 1s efter Chardine efter första skyttet och jag var ganska säker på att det var långt ner till tredjeplats. Chardine startade 30s bakom mig och tog ikapp det på andra varvet så vi kom in precis samtidigt till stå. Det blåste mycket. 

Jag har några nyckelord som jag alltid försöker tänka på i skyttet, för att styra mina tankar. Normalt sett är mitt nyckelord "siktbild" men jag har även några andra ord jag brukar tänka in mot skytte. Det har varit mycket "låg hastighet" i stående på slutet och igår sa jag seriöst hela min "ramsa" från jag ställde mig på mattan. 

Stabilt in i ställning, tidigt tryck. 

Sen väntade jag på låg hastighet och siktbild. Jag väntade och väntade. Siktade på första pricken, hamnade på mittenpricken. Siktade på andra pricken, hamnade på sista pricken. Jag andades och hörde Chardine bomma. Tankar flög genom huvudet. Typ att det var lite vila att stå där (så länge jag orkade hålla vapnet) och att jag då troligtvis skulle få mer kontroll på mina rörelser (och hastigheten). Jag hörde att någon träffade på en bana bredvid mig och jag hörde Chardine lämna sin matta. Jag hade fortfarande inte kontroll på pipans hastighet. Men så kände jag hur vinden mojnade. Och helt plötsligt hade jag låg hastighet på pipan och såg siktbilden. Och jag träffade (andra pricken). Och jag hade kontroll nog att göra samma sak med pricken bredvid. Jag hann tänka att jag skulle skynda mig innan det började blåsa mer igen. Och jag fortsatte skjuta på siktbilden, tills prickarna åt vänster var slut. Då fick jag byta sida och gå tillbaka till första pricken som jag inte siktat på den jag tänkte "tidigt tryck" (för typ en minut sen). Jag var tidig, sköt när kornringen var lågt till höger precis där pricken "startar". Hann tänka att en bom är bra idag! Sen ramlade även den sista pricken och jag kunde åka förbi straffrundan helt denna dag (bästa känslan nånsin!) Men det var alltså en sån kantare att pappa hann vända om för att gå ut på spåret och heja på mig innan den ramlade. Jag vet inte när han fick veta att jag hade skjutit fullt, men det fick någon tala om för honom i alla fall, trots att han stod och kollade på mitt skytte, haha. 

Planen var sedan att gå så hårt jag vågade uppför Fäbodbacken, men inte dra på mig mer mjölksyra än jag kunde göra av med nedför. Jag hade riktigt bra tryck sista delen av den backen och sen är jag stark. Vilket jag talade om för mig själv. Jag är stark på trean och på spurtvarv. 2,5km-spurtvarv är långa så jag behövde en hyfsat kontrollerad öppning för att göra det spurtvarv som jag gjorde. Men från övre delen av Fäbodbacken in till mål gick jag all in. Pappa stod där man kommer tillbaka till stadion och ropade "du leder överlägset, -8 sekunder före Nicolina och 1,5 minut före Madde och Chardine". Jag hörde inte riktigt, men trodde han sa "48 sekunder". Men det kunde ha varit 38 eller 28 och jag tänkte att 28 sekunder, det har Nicolina tagit på mig på spurtvarv tidigare den här säsongen. Så det var bara att kämpa för varje sekund. Det gick bra uppför de kortare backarna ner till botten av banan. Sen är det en lång backe därifrån upp till stadion igen. Där fick jag gräva djupt ner i källaren för att stå emot trötthet och mjölksyra. Men jag ville inte ge upp och kroppen gjorde som jag ville. För varje meter kom jag närmare mål och ju närmre mål jag är, desto mer vågar jag pusha. Och som jag pushade. Allt jag hade. Jag stupade över mållinjen och la mig på mage med blicken mot upploppet. Jag hade ju åkt förbi Madde så jag visste att jag skulle vara på pallen. (När jag tänker efter så hade jag nog åkt förbi alla som startade framför mig...) Så jag väntade på Chardine som startade 30 bakom och Nicolina som startade 1 minut bakom. Efter en stund kollade jag på klockan som visade att det gått 31 sekunder sedan jag kom i mål och då visste jag att jag hade slagit Chardine. Jag låg kvar en stund till. Nästa gång jag kollade på klockan hade det gått 53 sekunder. Och jag såg inte Nicolina. Då insåg jag att jag skulle vinna. Den känslan alltså! Helt magisk! 

Jag var så glad efteråt, av så många anledningar! Jag hade skjutit fullt, jag hade bäst spurtvarv, jag hade vunnit överlägset. Jag hade fått uppleva det jag inte fick uppleva under förra säsongen, att skytte, åkning och skidor fungerade på samma lopp! 

Det är en så underbar känsla!