Stabilt

Första Swecup-helgen för året är avklarad. Det är med blandade känslor jag ser tillbaka på helgen. Mestadels är jag väldigt nöjd, men jag hade ännu högre förväntningar, vilket gör att jag inte är helt nöjd trots två bra lopp. 

Idag var det distans. 15km, LSLS. Efter gårdagens extremt stumma ben så hade jag en plan om att åka kontrollerat i fyra varv och uppför första backen på spurtvarvet och sen släppa lös alla krafter jag hade kvar. Ville otroligt gärna genomföra fyra bra skjutningar också, vilket är lite lättare om man åker kontrollerat. 

Jag lyckades nästan helt med min plan. Jag öppnade väldigt kontrollerat, åkte rytmiskt, stort och smart. Kom in till första ligg och var inte alls ansträngd. Blev lite förvånad över det och istället för att utnyttja det och skjuta en snabb nolla så lyckades jag vara sen på ett skott och skjuta en långsam etta. Ja ja, ingen katastrof. Fortsatte åka kontrollerat och det kändes bra. Det var kallt idag, inte så att jag frös, åtminstone inte förrän på slutet, men så att: 1, jag äntligen fick tävla på mina nya älsklingar!! Fick ett par kallskidor i år som är heeeeelt underbara. Det är sällan man får uppleva den känslan, ett par skidor som redan vid första skären får en att uppleva ett haleluhja-moment! Det är också mina första carbonskidor, och jag verkligen ÄLSKAR dem. De gick så stört bra idag också, minns inte senast jag hade så extremt bra skidor... Och 2, skjutmattorna var hala. 

I första stå var mattan hyfsat stabil att stå på men var inte helt inne i pricken när jag sköt första skottet så det blev en knapp bom. Tvekade sedan lite för att få ner resten av prickarna och fick det. 1-1, varken bra eller dåligt. Men fortfarande chans på bra. Åkningen kändes fortsatt kontrollerad och bra. Loppet gick egentligen väldigt fort. Precis som min andra liggande serie, hehe. Fullt blev det också! Skönt! Men helt plötsligt var det dags för sista skyttet, ganska skönt då det på fjärde varvet hade varit lite tufft upp för första backen. 

Och min post-cola-svit, aka "jag har inte bommat ett enda skott i sista stå på distans sedan december 2015". Den bröts idag. Orkade inte brotta ner alla tankar som kom i sista stå och det blev en bom. Attans!! 

Sen blev jag väldigt ivrig ut på sista varvet. Hade absolut ingen aning om hur jag låg till, men var inte nöjd med 85% träff på distans och ville "åka ikapp" missade minuter. Hej och hå. Lycka till liksom. Så jag skippade planen om att gå kontrollerat uppför sista backen och hoppade lite. Tänkte att det hade känts bra och att jag nog skulle återhämta mig nedför. När jag kom in på stadion efter övre slingan så skriker pappa att jag är ca 30 sek efter Emma och att vi skjutit lika. Jag kör allt jag har uppför varje backe och känner hur jag verkligen måste tvinga mig själv att fortsätta kriga och inte ge upp. Men jag fortsätter kriga. Trycker på allt jag har på trean. Hoppar så mycket jag kan på tvåan. Säger till mig själv "kriga, kriga". Och lyder. Nästa gång jag ser pappa är det inte långt till mål, vill veta vad jag har upp. "Du tar in, hoppa upp för sista backen" säger han. Tänkte mig en sån där perfekt impuls på tvåans växel, Stina Nilsson-style. Blev inte alls som jag tänkt mig, benen kändes som de frusit till is och var inte explosiva över huvud taget. Men jag krigade in i mål, längesen jag var så trött som då. Bara la mig på marken, andades och kände hur jag blev kallare och kallare. Men kunde inte röra mig. Blundade och tänkte att när jag öppnar ögonen så vill jag se någon ur min familj. Hade faktiskt både mamma, pappa och yngsta brorsan på plats. Men ingen fanns där och jag fick försöka resa mig själv, vilket inte är det lättaste när man är sjukt trött och har skidor på fötterna. Svarade varken på "bra kört" eller första frågan från journalisten. Till slut fick jag av mig skidorna och kunde resa mig. Gjorde en intervju och SEN kom familjen. Ja, herregud, jag var så trött och så frusen då. Bytte om snabbast möjligt men insåg när jag knappt kunde stödja på benen att nedjogg var en dålig idé. Så jag gick fram och tillbaka mellan värmestugan, bilen och vallaboden fram till prisutdelningen. Blev väldigt kallt där, drog in dimma och grejer. 

Ja, tog alltså in ca 25 sekunder på spurtvarvet men gick ut 50 sek efter så fick nöja mig med en andraplats idag igen. 

Har gjort två stabila lopp, stabila skjutresultat och stabil åkning. Men jag hoppades och trodde på BRA skytte och BRA åkning och har inte riktigt varit där. Ganska bra hela helgen liksom. Idag fick jag verkligen anpassa åkningen efter banan och då tappade jag väldigt mycket tid på de första fyra varven, när jag dessutom drar flera onödiga bommar kan jag inte förvänta mig att vara på topp. 

Men jag kan inte heller vara missnöjd. Jag känner verkligen att jag tagit ytterligare ett kliv som skidskytt till den här säsongen, både åkmässigt och skjutmässigt. Är väldigt nöjd med min "range-time" i helgen, alltså tiden på skjutvallen. Ligger med i absoluta toppen där, det känns jätteskönt!! Speciellt när jag känner att det finns mer att ta av. Såå, jag har verkligen tagit ett steg i år och det är jag nöjd med. Men önskar verkligen att jag fick till det där topploppet och inte "bara" stabila lopp. Känns som jag gjort fem stabila lopp i år. Det är bra. Men det är topploppen man vill åt... 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0