Idag tävlade jag utan gevär på ryggen! Det händer inte ofta. En sprint i fri stil stod på programmet på Intersport cup i Idre denna helg så jag tog chansen att köra! Jag gillar sprint och det brukar passa mig bra. Har alltid gjort bättre tävlingar i sprint än längre distanser när jag tävlat utan gevär på ryggen! Tog mig faktiskt till final en gång, det var DM i Särna. Det var på den tiden när det bara var 4 st i final så det var riktigt stort för mig som aldrig varit i närheten av topp-4 i Dalarna. Och det ska tilläggas att det är riktigt hög klass på ungdomsklasserna i Dalarna. Det blev ingen DM-medalj den gången, men en stor pokal och ett fint minne! 

 

Tillbaka till verkligheten. Det var en lång sprint idag. 1,5 km plus 1 dm nysnö gjorde att det inte var många tjejer som tog sig under 4 minuter. Själv var jag ute 4,25. Inte för att jag vet hur lång en sprint brukar vara, men det kändes som en lååång sprint. Kände mig faktiskt pigg på uppvärmningen vilket gjorde att jag hetsade lite i början av loppet. Kändes skitbra ut från starten och uppför första backen. Egentligen var min plan att ta det lugnt i början och ha krafter kvar. Misslyckades rätt rejält med det. I andra backen var det riktigt tungt. Djup snö och stumma ben. Ingen härlig kombination. Efter ett lättare parti skulle vi över en sista knöl innan det bar av nedför och där kom jag ifatt hon som startade 30 sek framför mig, ropade men hon flyttade sig inte en centimeter. Fick gå ut i lössnön och ta ytterkurva och sedan slänga mig ner i fartställning utför. Var osäker på hur mycket fartställning kontra femmans växel jag skulle köra utför. Jag brukar köra mer fartställning normalt sätt så körde den taktiken även idag. Ofta ger det en högre fart, men det beror ju förstås på förutsättningarna, så man vet aldrig. Jobbade även på femman och fyran, det gick inte fort utför i lössnön alltså. Köttade på sista biten på stadion, över bron, hela upploppet. Kom i mål som 31:a. Startade sist så chansen att min placering skulle ändras var ganska minimal. 

 

Blandade känslor efteråt. Mest ont i benen och luftrören. En hel del racehosta. Eller sprinthosta (nu förstår jag varför det ibland kallas sprinthosta!) Där och då kände jag att jag inte hade orkat ett lopp till. Men ju längre tiden gick, desto mer besviken blev jag över att jag var så nära. Det var inte lika nära som USM 2008 (31:a, en hundradel från kvartsfinal), men ändå så nära att om jag inte behövt ta ytterkurva över sista krönet så hade jag varit topp-30. 

 

Formen är kass. Så jag hade inte haft något i en kvartsfinal att göra idag. Men hade likväl velat haft ett race till. Det hade kanske inte varit roligt, men på något sätt hade det ändå varit roligt. Blandade känslor som sagt... 

 

Nu lär jag göra något drastiskt åt min kassa form. Swecup i Boden om exakt sju dagar. Hur mycket hinner ändras på sju dagar? Vi får se.