Såhär efteråt kan jag vara enormt lättad över de saker jag var nervös för.

Jag har lite spridda minnen från loppet, det var inte helt sammanhängande när jag pratade om loppet efteråt, jag tror att jag blandade ihop varven. Men jag kan försöka berätta om loppet. 

Det var masstart och vi körde tillsammans med äldsta juniorklassen, 5x2km. Vi var 20 st anmälda så det var bra tryck! Banan på Saupstad passar mig otroligt bra, speciellt andra delen av banan. Den startar dock med en längre backe, egentligen banans enda backe. Men idag hade jag såpass bra återhämtning att det inte var några problem att starta med en backe. Det blåste väldigt mycket på inskjutningen men det mojnade helt tills vi startade. Jag skruvade dock inte så mycket på inskjutningen då det mestadels blåste motvind och jag skruvade tillbaka till noll innan start och det kunde jag skjuta på sen. 

Första varvet kändes väldigt bra. Jag fick en bra position och kroppen kändes bra. Det blev en liten lucka framför hon som var två placeringar framför mig men hon som var före mig täppte till luckan och jag kunde bara glida med. Jag var offensiv in mot skyttet och var tidigt nere på min matta (jag har ju minst poäng i NC så jag hade högsta startnumret och därmed tidigaste banan i första ligg). Jag sköt en offensiv men kontrollerad serie och var bland de tre första att resa mig (tillsammans med de två, enligt mig, snabbaste skyttarna på teamet... jag matchar dem vanligtvis i stående men inte alltid i ligg). Men det verkade som jag var ensam att skjuta fullt då jag fick gå andra varvet ensam. Jag var väldigt fokuserad idag och kollade inte bakåt en enda gång så jag vet inte hur det såg ut bakom mig. Jag försökte gå kontrollerat men jag tror att jag åkte ganska fort alltså. Skyller på adrenalinet som kom av att jag gick först ut efter fullt skytte. 

Under andra liggserien fick jag med mig ungefär hur stor min ledning var när nästa tjej hann lägga sig bredvid mig innan jag hunnit skjuta första skottet. Jag gjorde en bra serie men tankarna kom inför sista skottet och det blev en bom. Fick då gå ut i rygg på K, som skjutit 1+0. Visste egentligen inte om vi ledde förrän vi kom in till stå, men trodde det. Det var lite tufft att gå med till toppen, men därifrån var jag stark. Jag var fokuserad på uppgiften när vi skulle skjuta stå och lyckades vara offensiv med kontroll och träffa första skottet först. Sen smet det ut en bom innan jag fick ner resten. Vi hade samma skytte så vi behöll ledningen, K och jag. Men det kom en tjej bakifrån som gick förbi uppför backen. Jag hade ju slitit för att gå med på tredje varvet så jag ville inte åka fortare, samtidigt som jag inte ville släppa iväg någon. Det blev ett mellanläge, jag låg kvar bakom K uppför backen och sen utnyttjade jag suget, gick förbi och tryckte på under andra halvan av varvet och kom i stort sett ikapp till sista skyttet. Jag noterade inte det medan jag sköt, jag var väldigt fokuserad på mitt eget, men tydligen var vi fem tjejer inne samtidigt och sköt om segern. Jag var återigen offensiv och stabil, men fjärde skottet smet ut. Jag var medveten om att det var ett högt skott, men jag trodde det skulle bli kant in... samlade mig och träffade sista skottet. 

Jag kollade i kikaren efteråt och båda bommarna i stå var 2-3mm från träff. Surt såklart, men ändå ett stort steg fram jämfört med senaste tävlingshelgen. 

Jag fick rygg på hon som åkt förbi oss och kände att bara jag är med upp till toppen så är jag stark sen. Och det var förvånansvärt lätt att hänga med. Det är en bana där man möts flera gånger så där insåg jag att det kommit upp tjejer bakifrån som skjutit fullt i sista, det gjorde även K så nu var det alltså fajten om sista pallplatsen. Och den tänkte jag vinna! Jag gled förbi i nedförsbacken och då kände jag att det var bara att trycka på. Men hon svarade och jag lät henne gå förbi. Jag kände att jag kan lita på min spurt. Jag var nära att släppa någon meter för mycket men jag tog ikapp den metern när jag gick på trean över bron där vi vänder. Sen kom jag i suget igen och in över stadion har man bra fart. Jag valde att gå kontrollerat där för att kunna lägga in en växel till på upploppet. Vi går en längre väg in mot mål jämfört med mot skyttet och där är det en bro vi ska över också, vilket jag inte tänkt på förrän jag såg den. En perfekt bro att lägga in sista växeln på! Så därifrån och in i mål så maxade jag. Jag har självförtroende i såna lägen och jag klarade att hålla tillräckligt hög fart för att hålla undan och bli trea. 

Det var så mycket som var bra med dagens lopp. Det är helt underbart när kroppen svarar precis som man vill! Det är den känslan man alltid letar efter! Så magiskt att få känna det idag! Så då är jag lite besviken över att det blev en bom för mycket för att få stå högst upp på pallen, när jag kände alla bommarna. Samtidigt är jag väldigt nöjd med 17 träff idag, det är långt ifrån dåligt alltså. Men spelar resultatet verkligen så stor roll, en dag som denna? Det var samma pris till alla och jag var väl typ starkast i spåret, det är det väldigt sällan jag är! (Typ aldrig de senaste 5 åren?) Så jag väljer att vara otroligt nöjd med känslan av att kroppen fungerade precis som jag ville idag! Det är ju det man alltid vill! 

För det första, när sköt jag tre bom på tävling senast?! (Tror det var i stormen i Os för 11 månader sen)

För det andra, när sköt jag bort mig i stå senast? (Beror på hur man definierar "sköt bort mig", för jag sköt bort en plats i A-heatet på Sjusjøen med två bom på en hal skjutmatta förra vintern...) 

Men igår blev det så i alla fall. 

Det är så typiskt att jag bara minns det, för allt annat var egentligen bra. Men det minns jag inte. 

Jag kände inte alls av masstarten i benen och gjorde ett riktigt bra första varv. Jag jobbade verkligen in skotten i ligg fast det inte kändes bra. Men det var tydligen en sjukt bra serie som gick ganska fort också. Jag gjorde ett ok andra varv, var lite trött i backen. Men sen gick det snett. 

Jag tror egentligen att det började med ett felbeslut. Jag kände någon gång under lördagen att mina linser inte var 100%-iga. Så jag tog ett par engångslinser på söndagen. Jag har provat dem tidigare så jag trodde verkligen de skulle klara en tävling. Men det gjorde dem inte. De satt inte bra och jag fick anstränga mig för att inte tappa dem (jag ser absolut ingenting utan linser!) men det tog nog lite fokus. Sen hade jag en kant ut på andra skottet och då försvann fokuset helt. Jag tänkte för mycket och på fel saker. Tyvärr. 

Det är svårt att räkna till tre straffrundor och det är tyngre att åka ett sistavarv med 450m extra i benen. Fan. 

Fan. Fan. Fan. 

Så känner jag bara. Jag hade alla förutsättningar att göra en bra tävlingshelg. Varför ska skyttet sluta fungera precis när kroppen funkar så som jag vill att den ska funka?? Varför kan jag inte få uppleva att båda funkar samtidigt mer än någon enstaka gång? 

Hur länge ska jag behöva vänta på den perfekta dagen? Varför kunde den inte ha kommit i helgen? Det var ju så nära! 

Frustrerande sport när det inte funkar. 

Men det är väl då man verkligen kan njuta maximalt av de bra dagarna. 

Jag glömde bort att skriva detta igår men här kommer det:

 

Gårdagens taktik var "vinna eller försvinna". Och jag skulle kunna säga att jag lyckades, med att försvinna... Jag gick med för hårt första gången upp för backen och blev sedan inte av med mjölksyran förrän andra delen av fjärde varvet och då hade jag redan skjutit bort mig. Jag tyckte ändå jag följde min plan, men det funkade inte igår. Det var lite svårt med blåsten, men jag var inställd på det så jag borde ha klarat det bättre. 

Jag hittade ändå några positiva saker och det var att fram till backen på första varvet hade det känts lätt och fint. Och eftersom jag körde lugnare än tröskelfart på sista varvet så skulle jag ha krafter inför söndagens sprint.