Längdavslutning

Det har blivit tradition att avsluta säsongen på Fjälltopphelgen. Längesen jag åkte själva Fjälltopploppet (2013) och då sa jag att det var första och sista gången. Blir mer och mer sugen att göra comeback, men är då mest sugen att göra det i motionsklass. Och någon skidmotionär är jag inte än! Så i helgen sprintar jag bara! 

Precis som förra året är jag här med IFK Mora och idag avgjordes SM i sprintstafett i Bruksvallarna. Till skillnad mot förra året så fick jag åka startsträckan. Det var kul! Explosiv som man är så maxade jag ju från start och fick en bra position. Men formen är inte riktigt 100 och jag drog på mig mjölksyra tidigt. Trodde att det skulle stoppa upp och att alla skulle åka om mig, men lyckades ändå kriga på otroligt bra trots tokstumma lår och svarade på alla försök från den bakifrån att gå om (uppför). Men gjorde en extremt dålig kurva in på stadion, fram tills dess var jag väldigt nöjd med min sträcka. Ut på mitt andra varv hade jag lucka upp, gjorde ett försök att komma ikapp men mina explosiva muskler orkade inte hålla samma fart en längre tid när jag åkte själv. Så andra halvan av loppet handlade bara om att försöka åka så fort jag kunde med mina tokstumma lår. Vi blev sist i vår semifinal, men försökte att åka snyggt också, där bakerst. 

Såklart tråkigt att inte prestera bättre men det var otroligt kul att se finalen från sidan! Mora tog dessutom guldet i damklassen. Jag stod på banans högsta punkt och när jag fick se Stina där sista gången, alltså, det var så mäktigt! Det var nästan utomjordisk klass på den skidåkningen! Så häftigt att se! Så imponerande! Det är något helt annat att se skidåkning i verkligheten än på tv och det jag såg idag var bland det mäktigaste jag sett! 

Imorgon kör jag (troligtvis) säsongen sista tävling, 100m supersprint. Det blir spännande. Läste nyss mitt blogginlägg från förra året, då hade jag höga förväntningar och det slutade med ett magplask. I år är jag mer ödmjuk, även om det känns som att 100m-formen är bra. Jag vet ju att verkligen allt kan hända. Så ser också väldigt mycket fram emot att avsluta säsongen så man bara kan njuta av skidåkning i fjällen sen. Men tävlingsnerven kliar lite alltså, hittar jag något mer lopp här framöver kan det hända jag spontananmäler mig...

Säsongsavslutning

Säsongens två sista tävlingar blev inte riktigt som jag hade hoppats på. Förutsättningarna fanns där, men alla pusselbitar hamnade inte på rätt plats tyvärr. 

Skidskytte är en extremt komplex sport där det är väldigt många olika saker som måste stämma och när en av de sakerna inte stämmer så är det svårt att prestera. 

Jag är ändå väldigt nöjd med känslan jag hade i kroppen under säsongens två sista tävlingar. Jag tror kanske att jag hämmats mer än vad man kan tro av min rygg i vinter och när låsningen i ryggen släppte, så släpptes också formen fram. 

Efter helgen i Knyken så längtade jag efter att få avsluta säsongen. Nu när säsongen är slut, önskar jag att den var längre. 

En revanschlust byggs upp inom mig. Jag vet vad jag kan. Jag vill visa vad jag kan. 

Tur eller skicklighet?

När jag åkte runt banan efter inskjutningen idag så kände jag verkligen: vilken parodi till SM-tävling! Vindarna på skjutvallen var det värsta jag någonsin varit med om, och då har jag varit med om mycket! Det var helt omöjligt att hålla pipan still ens i liggande. Och nattens storm hade blåst ned så mycket kvistar, kottar och annat skräp i spåret. Där spåret legat i skugga var det nästan isigt, där det varit sol var det djup lös, blöt snö. Kändes verkligen som en parodi. Men jag försökte att bara ta det för var det var. 

Min inskjutning idag var min sämsta NÅGONSIN. Tror inte ens jag sköt såhär dåligt på min första skidskytteträning nånsin. Jag sköt 15 liggskott och hälften var bom. Och det var inte tillstymmelse till samlingar, åtminstone inte på första och sista serien. Och sen blåste dem i pipan och inskjutningen var slut. Jag tror jag skruvade tillbaka åt fel håll igår. För efter att ha skruvat mot vinden före första serien, fick jag skruva ett helt varv. Hade verkligen ingen koll på varken nolläge eller hur mycket jag skruvade under inskjutningen. Jag brukar ha stenkoll på vartenda knäpp jag skruvar. Jag vet inte om jag heller nånsin INTE skjutit stå på inskjutning. Det gjorde jag inte idag. Jag klickade ETT skott. Det var helt omöjligt. 

Jag har aldrig känt mig så osäker efter en inskjutning som jag gjorde idag. Jag trodde seriöst att jag skulle skjuta fem bom i ligg. Jag har absolut ingen aning om hur jag på tävlingen lyckades skjuta fullt i ligg. Det blåste extremt mycket så jag valde en tidig bana, igår blåste det mycket mindre på bana 1-5 och jag sköt bra på bana 3. Ville ha den idag också med det stod en funktionär på den banan så jag fick ta bana 2. Vet inte hur jag tänkte, men jag skruvade i alla fall tillbaka till det jag sköt på igår, 5 knäpp åt vänster och 3 knäpp upp. Sen tog jag det väldigt lugnt och sköt väldigt bra skott. Och jag träffade! Alla! Helt sjukt. Sen hade jag tur i stå och kom in när det inte blåste storm. Träffade första med kontroll och hann tänka "jag skulle faktiskt kunna skjuta fullt idag, det är helt otroligt" innan jag bommade andra skottet. Lyckades träffa resten av skotten och behövde bara åka en straffrunda idag. Helt galet bra. Känner att jag dels är väldigt stolt över mig själv, men samtidigt har jag ingen aning om hur sjutton jag lyckades skjuta så bra idag. Tur? Eller skicklighet?

Åkmässigt kände jag redan i andra backen att jag inte hade dagen. Hade ingen återhämtning alls och kroppen protesterade mot hur jag ville åka. Så det var verkligen ett krig de sista 7 kilometerna. Men mitt skytte gav mig energi och jag tycker att jag krigade bra med en dålig form. Sista varvet kändes bäst, men det är långt ifrån bra tyvärr. Hoppas att jag fick en genomkörare idag och att kroppen svarar bättre imorgon. Då blir det jakt på dagens resultat. Det blir spännande. Får se hur mycket det blåser då...

RSS 2.0