Det jag pratar om är såklart att få alla moment att stämma samtidigt. Igår hade jag en kropp som gjorde som jag ville, jag sköt fullt och jag hade grymt bra skidor! 

Jag hade en tydlig plan för loppet och jag lyckades genomföra den till 100%. Jag ville gå kontrollerat på tvåan och ha bra tryck på trean och över krön. Det var snöstorm så planen på skjutvallen var att skjuta säkra träffar i ligg. För att, oavsett hur mycket det blåser så kan man skruva in sig i ligg. Och kommer man igenom med noll i ligg på en blåsig tävling så kan allt hända. 

Och det lyckades jag med! På andra varvet gick jag också kontrollerat och fick dessutom en hyfsad överblick över hur jag låg till (fördelen med en liten klass). Pappa sa att jag var 1s efter Chardine efter första skyttet och jag var ganska säker på att det var långt ner till tredjeplats. Chardine startade 30s bakom mig och tog ikapp det på andra varvet så vi kom in precis samtidigt till stå. Det blåste mycket. 

Jag har några nyckelord som jag alltid försöker tänka på i skyttet, för att styra mina tankar. Normalt sett är mitt nyckelord "siktbild" men jag har även några andra ord jag brukar tänka in mot skytte. Det har varit mycket "låg hastighet" i stående på slutet och igår sa jag seriöst hela min "ramsa" från jag ställde mig på mattan. 

Stabilt in i ställning, tidigt tryck. 

Sen väntade jag på låg hastighet och siktbild. Jag väntade och väntade. Siktade på första pricken, hamnade på mittenpricken. Siktade på andra pricken, hamnade på sista pricken. Jag andades och hörde Chardine bomma. Tankar flög genom huvudet. Typ att det var lite vila att stå där (så länge jag orkade hålla vapnet) och att jag då troligtvis skulle få mer kontroll på mina rörelser (och hastigheten). Jag hörde att någon träffade på en bana bredvid mig och jag hörde Chardine lämna sin matta. Jag hade fortfarande inte kontroll på pipans hastighet. Men så kände jag hur vinden mojnade. Och helt plötsligt hade jag låg hastighet på pipan och såg siktbilden. Och jag träffade (andra pricken). Och jag hade kontroll nog att göra samma sak med pricken bredvid. Jag hann tänka att jag skulle skynda mig innan det började blåsa mer igen. Och jag fortsatte skjuta på siktbilden, tills prickarna åt vänster var slut. Då fick jag byta sida och gå tillbaka till första pricken som jag inte siktat på den jag tänkte "tidigt tryck" (för typ en minut sen). Jag var tidig, sköt när kornringen var lågt till höger precis där pricken "startar". Hann tänka att en bom är bra idag! Sen ramlade även den sista pricken och jag kunde åka förbi straffrundan helt denna dag (bästa känslan nånsin!) Men det var alltså en sån kantare att pappa hann vända om för att gå ut på spåret och heja på mig innan den ramlade. Jag vet inte när han fick veta att jag hade skjutit fullt, men det fick någon tala om för honom i alla fall, trots att han stod och kollade på mitt skytte, haha. 

Planen var sedan att gå så hårt jag vågade uppför Fäbodbacken, men inte dra på mig mer mjölksyra än jag kunde göra av med nedför. Jag hade riktigt bra tryck sista delen av den backen och sen är jag stark. Vilket jag talade om för mig själv. Jag är stark på trean och på spurtvarv. 2,5km-spurtvarv är långa så jag behövde en hyfsat kontrollerad öppning för att göra det spurtvarv som jag gjorde. Men från övre delen av Fäbodbacken in till mål gick jag all in. Pappa stod där man kommer tillbaka till stadion och ropade "du leder överlägset, -8 sekunder före Nicolina och 1,5 minut före Madde och Chardine". Jag hörde inte riktigt, men trodde han sa "48 sekunder". Men det kunde ha varit 38 eller 28 och jag tänkte att 28 sekunder, det har Nicolina tagit på mig på spurtvarv tidigare den här säsongen. Så det var bara att kämpa för varje sekund. Det gick bra uppför de kortare backarna ner till botten av banan. Sen är det en lång backe därifrån upp till stadion igen. Där fick jag gräva djupt ner i källaren för att stå emot trötthet och mjölksyra. Men jag ville inte ge upp och kroppen gjorde som jag ville. För varje meter kom jag närmare mål och ju närmre mål jag är, desto mer vågar jag pusha. Och som jag pushade. Allt jag hade. Jag stupade över mållinjen och la mig på mage med blicken mot upploppet. Jag hade ju åkt förbi Madde så jag visste att jag skulle vara på pallen. (När jag tänker efter så hade jag nog åkt förbi alla som startade framför mig...) Så jag väntade på Chardine som startade 30 bakom och Nicolina som startade 1 minut bakom. Efter en stund kollade jag på klockan som visade att det gått 31 sekunder sedan jag kom i mål och då visste jag att jag hade slagit Chardine. Jag låg kvar en stund till. Nästa gång jag kollade på klockan hade det gått 53 sekunder. Och jag såg inte Nicolina. Då insåg jag att jag skulle vinna. Den känslan alltså! Helt magisk! 

Jag var så glad efteråt, av så många anledningar! Jag hade skjutit fullt, jag hade bäst spurtvarv, jag hade vunnit överlägset. Jag hade fått uppleva det jag inte fick uppleva under förra säsongen, att skytte, åkning och skidor fungerade på samma lopp! 

Det är en så underbar känsla!