Idag genomfördes den fjärde deltävlingen i årets Swecup. En sprint stod på programmet och vi befinner oss nu i Sundsvall. 

 

Jag var väldigt fokuserad och målmedveten innan start. Hittade ett flow i inskjutning och uppvärmning som jag bara flöt med i. Kändes som allt gick på rutin, jag behövde inte tänka, jag visste redan vad jag skulle göra. Strulade lite med skidor, fick inte till några som gick bra, men stressade inte upp mig, utan tänkte att det löser sig. Pappa gjorde allt han kunde för att få skidorna att gå, men till slut fick vi resignera och låna ett par skidor. Stort tack till Victor och Perry Olsson för det! Hade dessutom noll koll på tiden (jag brukar alltid veta exakt på minuten hur långt det är kvar till start, men var ändå lugn och kände att jag kommer nog till start i tid!

 

Och det gjorde jag. Med en minuts marginal eller något. Lagom. Öppnade kontrollerat och lät benen bestämma farten. Hittade ett skönt tempo som jag kunde hålla. Och med skönt menar jag att man drar på sig lite lagom med mjölksyra, sådär att man känner att man åker fort men kontrollerat. Det är kanske inte skönt, men jämfört med hur det tidigare känts i år när jag försökt åka fort så var det skönt. Väldigt lätt ingång till vallen här så när jag kom ner och sköt ligg så kändes det som jag hade A1-puls ungefär. Det kanske jag hade också, åtminstone i slutet på serien. Kändes hur bra som helst och sköt fortare och fortare och fem träff! Gick då ut nästan i rygg på Madde som startat 30 sek före mig men haft en runda i första. Täppte till den luckan och gick sedan i rygg upp för backen. Har tidigare i vinter inte kunnat följa Madde uppför så tänkte att där kan jag försöka bita mig fast. Fick slita för att inte släppa flera gånger. Mot toppen så gick jag om för jag ville vara först utför. Det är en ganska svår kurva och en väldigt snabb utförskörning som jag är lika rädd i varje gång. Men fegar inte längre i alla fall. Vet inte om jag nånsin har gjort det... Antagligen den säsongen som jag knäckte stocken och kanske året efter... Men kommit över det mesta av den rädslan nu i alla fall...

 

Kom in till ståskytte. Illamående. Lite halkig matta. Hittade en bra position med skidorna. Kände mig stabil. Minns inte så mycket från den serien, vilket jag inte brukar göra när jag är inne i flowet. Tredje luckan ramlade inte, kändes som ett bra skott. Femte luckan ramlade fast det kändes som ett mindre bra skott. Det jämnar ut sig liksom. Tror ändå det var en snabb serie. En runda, ut på spurtvarvet. Körde allt jag hade. Det började göra ont i benen. Körde på ändå. Pressade mig själv. Ökade lite mer när jag närmade mig toppen på backen. Ökade ännu lite mer sista biten. Var nästan råstum på toppen. Sparade lite för att kunna klara kurvan. Var nära för andra varvet i rad, men stod på benen. Inte mycket kvar sen. Runt stadion. Olga kommer ikapp. Försöker spurta. Testa infarten inför jaktstarten i morgon (vilka prioriteringar man har). Ingen kraft kvar att spurta med. Ser hela klassen ramla in inte långt efter mig. Jag var då först i mål. Kollar klockan, räknar tider. Tar mig ur målfållan. Får frågan hur det gick. Kan inte svara. För besviken över resultatet.

 

Med lite distans till loppet så kan jag säga att jag är nöjd. Jag gjorde precis det jag kunde idag. En kant ut i skyttet på två offensiva serier. Det är bra. Inte jättebra, men bra. Kunde åka bra hela vägen. Kroppen svarar. Det känns ganska bra. Inte sådär bra form-bra. Men jämfört med hur det har känts tidigare i år... JÄTTEBRA! Alltså, verkligen sjukt stor skillnad! Det är jag nöjd med, däremot inte särskilt nöjd med resultatet. Men jag kan inte påverka någon annans prestation och får finna mig i att det finns många andra som är bättre än mig. 

 

Men jag tar steg i rätt riktning hela tiden, så det är skönt... Även om det är små steg bara under den här säsongen och inte stora steg från säsong till säsong som jag helst vill... Är i alla fall sjukt taggad på jakt imorgon! Det ska bli riktigt kul!