Banan var lite grusig så jag körde på mina skräpskidor. På första varvet fick jag slita och jag som brukar vara startsnabb skyllde gärna det på skidorna. Men alla tjejer höll ihop första varvet. Skyttet var inte lätt alltså! Efter alla herrarna hade kört hade ingen skjutit fullt! Jag hade känt mig stabil på inskjutningen så det var verkligen härligt när jag fick gå förbi straffrundan på vårt första heat och höra speakern säga "dagens första nollskytt!" Hade en liten ledning in till andra skyttet. Då fattade jag varför alla sa att skyttet var svårt. Mycket puls i geväret. Fick åka två straffrundor men hade ändå en knapp ledning ut på spurtvarvet. Jag visste efter besiktningen av banan att det var svårt att ta sig förbi då det i stort sett bara var ett spår som var åkbart. Och när Bettan gick ut och utmanade mig så fick hon problem med balansen (pga det knepiga underlaget) och tappade direkt några meter så jag kunde gå först över mållinjen och inkassera 3 sköna poäng. 

I andra heatet såg jag till att få den bakersta positionen på första varvet för att komma in till skytte med samma låga puls som första gången. Bytte dessutom skidor till mina "fina träningsskidor" som jag vallat. De kändes knappt bättre kan jag säga... Men lyckades inte riktigt och drog en tvåa. Det var ganska jämnt ut på dubbelvarvet och åkte så fort jag kunde för att hålla min position som tvåa. Tog det lite lugnt inför skyttet, hjälpte föga. Efter två träff bommade jag två men var helt säker på att jag träffade sista. Sköt i alla fall snabbast så gick först in i straffrundan. Jag hör speakern säga att jag hade tre rundor. Va? tänkte jag. När jag åkte förbi vallen så kollade jag och nog var det tre röda prickar på min bana. Eller var det min bana? Åkte förbi igen och nog fan var det min bana. Vänta förresten, hur många straffrundor har jag åkt? Minns fan inte. Bettan går ut i ledning. Jag borde vara klar med mina straffrundor. Åker ut på spurtvarvet. Tar in lite på Bettan men hinner inte ikapp. 5-5 i poäng mellan oss. 

Hade riktigt dåligt samvete efteråt och frågade om någon räknat straffrundor, men nej. Försökte verkligen ta reda på hur många rundor jag åkt. Men ingen visste. Och jag har verkligen ingen aning om jag åkte två eller tre. Tappade räkningen när jag insåg att jag bommat en mer än jag trodde. 

Inför sista heatet gick jag in, tog av mig underställsbyxorna och verkligen laddade mentalt. Samma taktik på första varvet, sist. Hade verkligen ett helt annat fokus på vallen och även om jag bommade sista skottet gick jag ut i ledning. Tog det relativt lugnt på dubbelvarvet och kom in i delad ledning till sista skyttet. Fokade otroligt bra och kunde skjuta en snabb nolla! Otroligt härligt! Det publikjublet var mäktigt! Kände hur adrenalinet sprutade ut i kroppen och levde på det när jag hörde speakern referera att jag skulle vinna. Efter det korta spurtvarvet kollade jag snabbt bakåt och kunde åka baklänges över mållinjen. Det var dock lite svårare på en skicross-bana än vad det är på ett skidspår, hehe, men jag stod på benen! 

Otroligt jobbig men rolig tävling! Trots att det var så kort bana så var den tuff med små branta backar, massa kurvor och ojämnt underlag vilket gjorde att man fick lov att jobba och vara med hela tiden. Hade hög puls under tävlingen också så det blev ett bra pass! 

Förstås extra roligt att jag fick vinna också! Hade jag åkt en till straffrunda i andra heatet (då jag inte vet om jag åkte rätt antal) hade Bettan och jag hamnat på samma poäng efter tre heat och jag snackade med henne efteråt och hon trodde på att jag åkt rätt antal. Jag har aldrig åkt fel antal rundor tidigare trots att jag många gånger varit osäker så jag får lita på att ryggmärgen höll koll när inte huvudet hade det... För det var verkligen instinktivt när jag gick ur rundan. Tror att det omedvetna kan vara nog så bra på att hålla koll som det medvetna. 

Har varit en väldigt trevlig dag i alla fall. Roadtrip med Åsa och hennes pojkvän och lunch med dem och ett par till skidskyttar efteråt. 

Vi pratade om det idag, hur otroligt bra stämning det är på skidskyttetävlingar. Hur vi är så goda vänner utanför tävlingsspåret och verkligen har en vilja att HJÄLPA KONKURRENTER. Anledningen att det kom upp var när jag gav min extrastav till Åsas pojkvän som då sa att Åsa ju hade brutit sin stav på uppvärmningen så hon hade bara klassiska extrastavar. Först säger jag att hon såklart får låna min stav om hon bryter en stav och sen kommer Bettan (som har samma stavmärke som Åsa) och säger samma sak. Han blev helt förvånad över hur omtänksamma vi är mot VÅRA KONKURRENTER liksom. Men det är verkligen sån stämning på skidskyttetävlingar. På banan är vi konkurrenter men före start och efter mål bryr vi verkligen oss om varandra! Det är härligt att känna den gemenskapen och det är en anledning till att jag älskar skidskytte så mycket!