IBU comeback

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om dagens tävling. Jag kan starta med att beskriva min upplevelse, så kanske jag blir lite klokare efter det. 
 
Jag var sjukt nervös innan. Har sovit sådär, drömde att jag kom försent till stadion och vaknade i panik, som snabbt lugnade sig när jag insåg att jag bara drömde. Sjukt svårt att äta frukost sen. Det har jag i och för sig alltid, men nästan värre än vanligt idag. Men när jag väl kom till stadion så var det som att min nervositet dränktes i mina rutiner. Jag gjorde ju allting precis som vanligt. Skidtest, vapenkontroll, inskjutning, uppvärmning. Som jag gjort sååå många gånger förut. Så kände inte av nervositeten mer. Och jag kunde verkligen njuta av att få uppleva detta. Jag rös när jag stod och väntade på min tur att få starta, när jag såg mig omkring och det gick upp för mig att jag ska tävla i IBU cupen. Och det var så underbart att få köra iväg. Kändes ganska bra till en början. Jag gick ut kontrollerat uppför de tuffa backarna som startade banan och hade en bra känsla i kroppen. När jag kom in i andra halvan av banan, den lättare delen, så tryckte jag på mer och mer och tyckte kroppen svarade. Fokuserade bra påväg in till skyttet, men tankarna drog iväg lite ändå. Nu ska jag skjuta liggande, på IBU cupen! Men kom tillbaka in i min skytte-bubbla lagom till första skott och träffade de två första. Tredje skottet slank iväg lite för fort, en tidig bom klockan fem, fingret var före både pipa och tankarna. Men träffade de två sista och en helt ok start. Andra varvet var tuffare, backen kändes längre och snön kändes djupare. Ja, det var riktigt jobbigt. Fokuserade väldigt bra in till ståskyttet, kom in i ställningen, tog den tid som jag behövde för att komma in i första pricken. De två första skotten tog lite tid för mig att komma in i pricken, men jag väntade till rätt siktbild dök upp och träffade. Tredje och fjärde skotten gick bättre, två snabba träff. Sen kom tankarna, jag tror jag har en ganska bra skjuttid...nej, nu måste jag fokusera på att träffa sista skottet. Och så gjorde jag det. 
 
Så skyttet var väldigt bra idag. 9 träff på 34 resp 27 sekunder. Helt ok. Kände ju att jag tvekade lite i både ligg och stå, men det är stabilt. Väldigt stabilt skytte, överlag, hela säsongen. Nöjd med det! Nöjd med att jag gör precis som jag brukar på skjutvallen, även om jag är väldigt medveten om situationen, att jag tävlar med Sverige-kläder på IBU cupen.
 
Sista varvet var också sjukt jobbigt. Gick kanske inte jättebra upp för första backen, men sen kände jag mig återhämtad när jag kom till andra backen och därifrån och in i mål kändes det ganska bra igen. Såklart fruktansvärt jobbigt, fick verkligen pusha mig själv att hela tiden kriga. Och jag krigade, varje meter in till mållinjen. 
 
Jag hade sagt innan att jag inte ville veta någonting under loppet, inga tider, inga placeringar. Ville typ höra "du ser stark ut", "det är bra" (fast bara om det var sanningen) och "du har tre sekunder för två placeringar framåt", vilket var vad jag fick höra. När jag kom i mål kollade jag på tavlan som visar placering och tid. Ser "RK 79". 79? Kom jag 79:a? Vad faaaan? Var det så dåligt? 
 
För så dåligt kändes det inte. Och med så bra skytte ska jag placera mig bättre. Jag vet att vi hade bra skidor också, så kan inte skylla på det. Så jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Jag trodde jag var bättre än såhär. 
 
Får ta med mig det som var bra idag och hoppas att formen kan höja sig ett snäpp. Jag känner att jag har en bit kvar till toppformen, även om det känns helt okej. Men "helt okej" räcker inte långt internationellt. Tyvärr. Får helt enkelt hoppas på att känslan blir bättre och att när jag känner mig bra, så kommer resultaten också att vara bra. Jag har tre lopp kvar på den här turnén och jag ska ta vara på mina chanser. Och fortsätta njuta av att få uppleva detta!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0