-

Nullerklubben

Wow vilken fantastisk helg jag hade på skjutvallen i Karidalen! Det känns så fantastiskt att jag (helt plötsligt) hittat det där lilla extra i skyttet som gör att det känns så enkelt att skjuta fort och fullt! 

Det fick jag nämligen göra under sprinten igår. Fort och fullt! Tog in på täten i både ligg- och ståskyttet och sköt jämnt med eller snabbare än de snabbaste skyttarna i mitt team (det var dem jämförelserna jag orkade göra från mellantiderna). Det kändes så lätt, även om jag också kände att jag fick jobba för det. Motsägelsefullt, kanske, men dem som varit i situationen förstår. 

Just att skjuta fullt på Norgescup är speciellt. Jag har ju ett nullerklubbdiplom från LM ifjol, det är på Norgescup och mästerskap som det delas ut (så fick inget senast på Knyken). Men det har varit något som jag suktat efter. Jag sa det efter Knyken, eftersom jag inte fick nullerklubbdiplom då så var jag tvungen att skjuta fullt igen. Eftersom jag misslyckades på Os så var det väldigt härligt att lyckas med det här! Var ju nära på distansen och därför ännu mer härligt att lyckas på sprinten! 

Tyvärr missade jag prisutdelningen som var igår kväll och jag som inte kör stafetten idag åkte hem igår. Men var inte ensam om att skjuta fullt bland mina grymma team-kompisar så hoppas att en av dem fick med sig två diplom från prisutdelningen. 

Jag tyckte att åkningen kändes bättre än på distansen, men det svarade inte optimalt. Jag vet ju vilka jag brukar åka jämnt med och klarade inte ens att gå i deras ryggar igår, så det var frustrerande. 

Jag har i alla fall minst två veckor på mig att få ordning på mina ben som varit det stora problemet i helgen. Hoppas även hålla ryggen i schack men den har inte påverkat mig i helgen. 

Jag fick med mig två 12:e platser i helgen vilket är bland det bästa jag presterat på Norgescup-nivå. Detta tack vare väldigt bra skytte. Men det har varit otroligt hög nivå på skyttet i min klass i helgen så har kanske inte belönats som jag kunde ha gjort. Tidsavstånden igår var inte alls stora och det känns bra. För jag vet ju vad jag kan prestera om kroppen fungerar som den ska. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0