Sammanfattning
Long time, no see. Ja, det blev ju ett väldigt abrupt slut, både på säsongen och därmed på min skidskyttekarriär. Det har tagit lite tid att smälta och (tydligen) ännu längre tid att uppdatera här. Men jag har under hela den här långa perioden tänkt att jag vill skriva något om min karriär här. Så, här kommer det.
Jag har under 15 år som skidskytt fått vara med om så otroligt mycket! Det kommer jag alltid vara evigt tacksam över. Alla människor jag har träffat, alla platser jag har besökt och alla upplevelser jag har fått vara med om.
Skidskytte är en komplex och svår sport. Det är inte lätt att få alla saker att stämma samtidigt. Man ska vara i bra fysisk form, bra mental form, skytteformen ska vara bra och materialet ska vara bra. De skidskyttar som klarar att hålla alla dessa saker på en hög nivå, tävling efter tävling, säsong efter säsong, det är mäkta imponerande. Jag blev inte en sån skidskytt, men jag är så otroligt stolt över att jag under min sista säsong som elitaktiv, fick uppleva det en sista gång.
Min karriär har varit en berg- och dal-bana. Det var mycket som var bra under mina år som junior där höjdpunkterna var JVM 2012 och JVM 2013 med en 9:e respektive 22:a plats som bästa placeringar och ett antal SM-medaljer där jag alltid kommer minnas JSM-masstarten 2012 där jag för första gången sköt fyra nollor. Alla SM-guld har en speciell plats i mitt hjärta och det är flera av mina silver och brons som jag också är väldigt stolt över.
JVM Kontiolahti 2012
Att ta steget in i senior-landslaget är tufft. Jag har sen jag var 19 år varit "precis utanför” gång efter gång efter gång. Men jag har heller inte tagit de chanser jag har fått. Vad det beror på, tänker jag inte diskutera, utan som skidskyttepensionär så vill jag vara positiv och minnas allt bra. Men det är klart att jag hade önskat att jag hade fått uppleva ännu större framgångar än de jag fått uppleva.
Jag är ganska säker på att jag inte har kört min sista skidskyttetävling, men jag är helt säker på att jag är färdig med elitidrottslivet. Det har varit en stor omställning som jag tror tog längre tid att ställa in sig på, när slutet kom snabbare än planerat. Men jag har inte ångrat mitt beslut i mer än 1 minut i sträck sedan jag för snart ett år sedan bestämde att jag skulle köra min sista säsong. Jag saknar livet som elitidrottare varje dag, det är verkligen ett privilegium att få träna varje dag och kalla det sitt jobb. Men det är också otroligt skönt att inte behöva tänka på hur allt jag gör, kommer att påverka min prestation.
Jag vet inte helt säkert hur mitt liv kommer se ut i framtiden, men det känns väldigt spännande. Jag har väldigt många saker jag vill göra nu när inte skidskyttet är prio 1 längre. Jag vill spendera mer tid med familjen. Jag vill plugga färdigt (fick min masterexamen i maj så nu saknar jag bara lite pedagogik innan jag blir idrottslärare). Jag vill lägga mer tid på min bok (https://annawikstroem.se/min-bok.html). Jag vill orientera mer än vad jag har gjort under åren som skidskytt. Och mycket annat.
Men skidåkning kommer fortsatt vara en stor del av mitt liv. Även skidskyttepensionärer njuter av skaråkning på vårvintern!
Jag vill tacka alla som stöttat och trott på mig under min skidskyttekarriär. Det har betytt otroligt mycket för mig!
För er som missat det och vill läsa mer om min karriär och beslutet att sluta med skidskytte kan klicka er in på den här kategorin i min privata blogg.
Ta hand om er!
Kram A
Besviken
Jag åkte hem från Dombås med en helt annan sinnesstämning än jag åkte dit med. Det är svårt att sätta fingret på varför det inte gick så bra som jag hoppats och trott på, men det var helt klart skyttet som ställde till det för mig i helgen. Jag är väldigt nöjd med åkningen alla dagar, men det kändes i benen att det var en tuff helg.
Jag har väldigt höga krav på mig själv och 1-1 i skytte på sprinten är jag långt ifrån nöjd med. Tappade fokus på ett skott i ligg och hade jag hållt ihop det i stå hade jag ändå varit nöjd med dagen, men bommade sista. Hade en riktigt bra känsla och gjorde allt för att jobba in sista skottet när tankarna kom, men misslyckades. Trots att åkningen kändes halvers (kände fredagens lopp, men det gjorde väl alla som körde den 17km) så hänger jag med bra. Jag hade önskat att jag inte startade så tidigt eller hade någon som kunde talat om för mig hur bra jag faktiskt åkte, hade behövt höra det under loppet då jag mest åkte runt och var besviken på mitt skytte.
På söndagen körde jag singelmixstafett. Det blev samma sak där, åkningen fungerade bra (även om det kändes ännu mer i benen efter två dagars tävlande) men skyttet fallerade. Jag stod ganska långt bak i starten och alla var sjukt hetsiga på första varvet, så jag valde att inte stressa utan bara hålla min plats i ledet. Det var ganska mycket vind också så man tjänade mycket energi på att gå i rygg. Men det blev väldigt stora avstånd redan på första varvet, tror det berodde på att folk ville åka fortare än de klarade av så de försökte ta bra positioner men sen orkade de inte hänga med. När jag kom in till första ligg så tyckte jag att det blåste mindre än på inskjutningen, så jag skruvade tillbaka ett par knäpp, men bommade första skottet. Så då skrivade jag tillbaka igen och träffade resten. Men det tog tid tyvärr. Kunde åka fort på andra varvet ostört i alla fall och det blåste inte så farligt i stå. Så jag sköt snabbt och bommade tyvärr två. Men träffade extraskotten så ingen fara på taket. Åkte och växlade. Det var svårt att hänga med hur det gick, men hörde lite från speakern. Det blev stora tidsavstånd mellan lagen och med så korta varv så var det många lag som blev varvade. Jag hade växlat som femma och gick ut strax bakom femte lag ut på min andra sträcka. Kroppen svarade bra och har sett i efterhand att jag haft bäst tid eller inte varit långt efter bäst tid på alla varv utom första varvet, när jag hamnade långt bak i kön. När jag kom in till andra ligg så hängde vimpeln åt motsatt håll mot resten av dagen. Det var i stort sett vindstilla och jag skruvade tillbaka till typ noll. Slarvade bort ett skott och slarvade även bort första extraskottet. Trodde det skulle vara träff, så antar att jag var ute för tidigt. Men det blev ändrade planer och ett till extraskott. Jag tyckte jag hade en riktigt bra sinnesstämning in till sista stå, jag var i angreppsposition och ville verkligen lyckas. Men det blev helt fel. Jag vet inte om jag sköt för fort för att utnyttja att det var vindstilla igen, eller om jag bara hade helt fel fokus. Men jag lyckades bomma de tre första, innan jag träffade ett skott. Sen tog det extremt lång tid med de fyra sista skotten, jag hade ju fyra prickar kvar. Men det blev en till bom innan jag träffade alla extraskott. Så det blev en jävla straffrunda. Sjukt besviken. Men växlade ändå som fyra. Och det var sjukt svåra förhållanden med vinden som vände och hög puls som man får på singelmix osv. Så det var många som sköt straffrundor.
Jag är ändå sjukt besviken på mitt eget skytte. Vet inte varför det inte funkar. Nu är det i alla fall en stund till nästa tävling så har tid på mig att hitta tillbaka. Det är bara sjukt frustrerande att det svänger så från helg till helg. Men ja, det kanske är för att jag har så höga krav på mig själv att jag inte är nöjd med "ok" skytte.
Det var i alla fall kul med stafett, så man får lite distans tilll sin egen prestation. Så jag lämnade skidstadion med en bättre sinnesstämning än jag kom i mål med. Och det känns bra att ha fått skriva ner alla tankar, nu känner jag mig redo att lämna den här helgen bakom mig och ordna upp mitt liv igen. För livet var allt bra innan jag förfrös ögonen i fredags alltså. Är fortfarande röd, men har inte ont i ögonen längre...
Linsproblem
Dombås bjöd på riktig vinter idag. Lite osäker hur kallt det verkligen var, tydligen -13 kl 6 imorse. Men tror det blev lite varmare när solen gick upp. Men kallt var det. Jag höll mig i alla fall varm, överallt utom i ögonen. Det är tur att det inte
är så här kallt så ofta. För mina linser klarade inte kylan idag. Jag tyckte att jag blinkade mycket och försökte allt jag kunde att hålla dem varma och smidiga, men jag såg inte många runda prickar under tävlingen idag. Det resulterade i extremt
långa skjuttider och alldeles för många bom. Enda serien jag såg fem runda prickar var den sista, och då bommade jag sista efter att ha tagit om. Jag kände bommen i ligg, men i stående kändes det inte som jag borde ha bommat. Men i första stå sköt jag
ju på suddiga prickar så då är det inte lätt att veta om man skjuter på svart eller vitt, för allt är grått.
Åkningen kändes bra, jag gick kontrollerat hela vägen, men hade inte så mycket att trycka med på sista varvet tyvärr. Jag gjorde ändå ett värdigt försök, men det blev för tungt. Orkade inte ens ta sista stavtaget innan mållinjen och förlorade troligtvis
11:e platsen på det. Men men. Det var en extremt lång distans. Tror varven var 3,5km, även om första varvet är ganska mycket kortare. Och det kändes, vill jag lova.
Efter målgång ramlade båda linserna ut och efter att ha kommit in tog det 8 minuter innan jag fick i dem igen. Nu vet jag i alla fall att det som gäller när det blir sådär är att få fram tårvätska, det fick jag till sista stå och då var prickarna som
sagt runda för första gången sen jag startade. Men det känns läskigt när jag får tårar i ögonen, det känns som att linserna kan glida ut lättare då. Men det är det som gäller.
Men imorgon ska det inte bli lika kallt. Eftersom säsongens (hittills) bästa lopp var en sprint i storm så kan jag verkligen se fram emot morgondagen. Då vill jag ta revansch!
